Man skulle väl kunna säga att jag är tillbaka, mer eller mindre. Även fast luften går ur mig ibland, och jag har svårt att hitta en anledning att kliva upp på morgnarna så börjar jag trots allt komma på fötter igen. Man skulle väl kunna sammanfatta tiden sen det senaste inlägget i ett enda ord. Livskris. Min andra halva, pojkvän, bästa vän och sambo insåg att han inte älskade mig längre. Jag kunde inte låta bli att klandra mig själv, trots att jag inte gjort något fel. Dom två första veckorna bestod mest av tårar, för lite sömn och ett hål i bröstet. Nu, är det lite bättre. Men fortfarande inte bra. Jag har, tillsammans med världens underbaraste katter, byggt upp en relativt fungerande vardag i min nya lilla lägenhet. Det är lite mindre och lite längre från stan, men det funkar. Det är otroligt mysigt här och känns verkligen som "hemma". Så trots att det ofta känns ensamt och tomt så trivs jag ändå, på nåt jäkla vis. Jag vill tacka alla underbara människor som hela tiden funnits vid min sida och stöttat mig, ni är guld värda. Och så Erik och Mackan, för att ni är världens bästa katter!
vi saknar dig här på bloggen! och även om det inte känns som någon tröst just nu så; det blir bättre. tillslut. allt löser sig. tiden läker de flesta sår och genom att bearbeta allt det onda nu minskar risken för ett ännu större hål några år senare, när verkligheten kommer ikapp efter år av förträngingar av känslor. så känn, sörj, även om det gör ont just nu <3
SvaraRaderaÅh, tack fina du! Dina ord värmer :) Det är bra nu, ändå. Om man jämför med hur allt var för några veckor sen. Men såklart, är det jobbigt och ensamt också. Jag blev liksom halv, på riktigt. Men tack <3
SvaraRaderaVad tråkigt att läsa! Blir ledsen för din skull, även om jag vet att man kommer över det.
SvaraRaderaExtra roligt att du kommit tillbaka! Stor kram på dig!